skiten

ett tag då och då drabbas många av oss av ett stadie som närmast är att likna vid någon form av skitliv.
allt är skit.
gråter så fort en ser en hundvalp.
det är skitgrått på himlen och i själen.
en känner sig ungefär som ett litet, litet knytt.
och kanske rent av hatar en resten av skitmänskligheten.
skit. skit. skit.
och inget vet varför!?!
"jag är så deppig. Men det är inget..."
"jag bara gråter hela tiden. Fast allt är egentligen bra."
"jag fattar inte varför det känns såhär. Allt är tråkigt!"
"jag är så jävla arg. alla människor är fan idioter!"

Tre ord-pe em ess

Enligt wiki är detta tillstånd att betrakta som ett handikapp.
(här börjar en ju lite fundera kring eventuella bidrag och liknande. memo to self-kolla upp)

dock finns det vissa knep en kan ta till för att underlätta eller förmildra många av svårigheterna med detta handikapp. (här uttalar jag ju mig såklart enbart utifrån mig själv då detta är ett, vad vi skulle kunna kalla för, ett lömskt handikapp, det vill säga att handikappet kan ta sig vilken form eller uttryck som helst)

choklad!
någon som är snäll och bjuder en på nybakade kokostoppar (med choklad på)
varmt té.

många kramar och klappar. gärna hårpill.

under tiden kanske ens favvolåt spelas i bakgrunden.

en kan mot slutet av skitdagen sätta sig i soffan, titta på något skitprogram på en skitreklamkanal på TV och berätta för varandra vad reklamfilmerna handlar om och varför det är kul

typ såhär

det har jag gjort idag. på håll, för dig. (och för mig. och jessica.) så du skulle känna dig lite bättre. på håll.
hoppas det funkar lite i alla fall.
kärlek
/s